London seen through Swedish eyes

Route	Depart	Arrive	Duration	Interchanges	View
15	01:04	02:27	01:23		View

Problems are currently reported on this route

Planned engineering works are taking place

Mannen bakom baren skulle nog tyckt det varit lite märkligt om den blonda svenskan vid min sida försökt beställa något sånt, tur att jag hindrade henne i sista sekund.
Just nu har vi fått tillfälliga inneboenden! Två små söta nittonåringar som säsongat i Visby precis som jag och en av de är skåning (precis som jag ehum). Det är Ladis kompis syster och hennes vän, såklart erbjöd vi de vårt gästrum.
De verkar så vilsna och nya på något sätt och påminner mig om mina egna första trevande steg i den stora världen, när jag som ensam nittonåring jagade boende på en sviktande turistfranska i Aix-en-Provence.
Världen är så liten, några månader i en annan kultur ger en insikter, erfarenheter och en förståelse som följer med en livet ut.

Min solbränna har börjat blekna,

mitt hår är inte längre lika ljust.

Utanför istället en engelsk vind som viner,

människor stressar under paraplyn.

Det är dags att lägga sköna dagar på hyllan,

byta flipflopsen mot högklackade skor.

I England funkar inte minnena med livet,

ute har det blivit för kallt.

Den midnattssol jag såg därhemma,

har nu för längesen gått ned.

En sommar i min barndoms Stockholm,

en nostalgi, en saga och en flytt.

I London en möjlighet, ett äventyr väntar,

en förändring till något nytt.

Livet fladdrar vidare för en Sofia,

även om hon tvekar och ser tillbaks.

Så har min familj impulsbokat en resa till London nästa helg så det blir mysmys och jättekul!
Mamma, Pappa och Beccis är superdupervälkomna hit till lilla engelska Sofia!

Efter en helintensiv dag igår fick jag springa hem i spöregn från det försenade tåget utan paraply, mascaran rann och klockan var närmare åtta. Ladi hade lagat jättegod pasta åt mig och efter en öl på pubben spatserade vi iväg i högklackat och jag mådde mycket bättre igen. Fredag!

Vi mötte upp vänner på klubben Tiger Tiger nära Leicester Square, riktigt nice att vara ute i svängen igen. Efter några Heineken dansade jag järnet med investeraren från Beijing, träffade några rockiga londoners och pratade London med en diplomat från Aarhus, Ladi fick hicka och blev tvungen att gå hem. Klubben var jättecool i flera våningar och rum, rekommenderas!

Idag åkte jag inte som vanligt direkt hem efter jobbet, jag gick till kyrkan!

Svaret är nej, det är inte som ni tror. Jag har inte gått och blivit en ortodox bokstavstroende brittiska med bibeln under armen. Jag ville bara sjunga lite och besöka något svenskt som plåster på min hemlängtan.

Efter att nästan ha gått vilse som vanligt såg jag en helt enorm svensk flagga vaja i en liten gränd. Jag var framme! Kvällen var minst sagt intressant. Jag fick dela noter med en sopran och sjöng falskt halleluja i hennes öra i två timmar, stackars henne. 

Det bästa var nog kanelbullarna och att få höra på hur olika svenskar slumpvis hamnat och sedan fastnat i London.
Jag kan inte låta bli att fundera på om det även blir mitt öde eller om London blir till ytterligare ett kapitel i mitt liv, som så många andra städer, att bläddra tillbaka till en regnig kväll med nostalgi.

I London betalar man för sin tur i tunnelbanan med hjälp av ett oystercard. Man laddar upp det och så dras det pengar från kortet varje gång man vill åka , väldigt logiskt och simpelt att förstå.

Eftersom kortet nästan alltid blinkar rött av tomhet är jag numera helt säker på att snubben som sålde oystercardet till mig av misstag gav mig ett specialkort; ett lite dyrare kort som gör att jag måste betala mer än Ladi, min syster och andra för varje resa.

Nu går jag med spänning och väntar på att pengarna som lagts ner ska ge mig något tillbaka. Kanske röda mattan kommer rullas ut åt mig när jag åker tuben nästa gång i rusningstrafik, kanske får jag champagne på nattbussdubbeldeckaren?

Ropade en stackars expedit i högtalarna vid stängningsdags på Primark, Oxford Street. Människor med desperation i ögonen härjade runt bland dessa mängder av kläder för att kunna hitta ett fynd, även vi. Ingen ville att vistelsen i himmelriket redan skulle ta slut.

Primark, som förmodligen är en blandning mellan julrean på NK, Lagerfeldtlanseringen på H&M och Gekås, är ett kaotiskt varuhus med två våningar där det mesta går att hitta om man bara orkar. Här kan man shoppa en helt ny trendig garderob flera gånger om för under femtio pund, stå i provhyttskö i säkert över en timme, och krigiskt börja sno åt sig kläder framför ögonen på andra. Expediterna jobbar på högvarv, det finns anställda som enbart sopar upp galgar från golven och lika mycket kläder som köps transporteras även ut i butiken men i nya modeller, hela tiden, i ett ständigt flöde. Fantastiskt!

Vi har alltså shoppat tills vi droppat. Tänk vad nya kläder gör mig lycklig!