Premiär i luciakören
Idag åkte jag inte som vanligt direkt hem efter jobbet, jag gick till kyrkan!
Svaret är nej, det är inte som ni tror. Jag har inte gått och blivit en ortodox bokstavstroende brittiska med bibeln under armen. Jag ville bara sjunga lite och besöka något svenskt som plåster på min hemlängtan.
Efter att nästan ha gått vilse som vanligt såg jag en helt enorm svensk flagga vaja i en liten gränd. Jag var framme! Kvällen var minst sagt intressant. Jag fick dela noter med en sopran och sjöng falskt halleluja i hennes öra i två timmar, stackars henne.
Det bästa var nog kanelbullarna och att få höra på hur olika svenskar slumpvis hamnat och sedan fastnat i London.
Jag kan inte låta bli att fundera på om det även blir mitt öde eller om London blir till ytterligare ett kapitel i mitt liv, som så många andra städer, att bläddra tillbaka till en regnig kväll med nostalgi.
