London seen through Swedish eyes

Jag satt idag och stirrade ut genom fönstret på Starbucks på Regent Street och kände mig allmänt sliten och surplade på en kopp stärkande svart kaffe.
Plötsligt kommer en man in på cafét och stegar rakt fram till mig, berättar att han såg mig i fönstret och var tvungen att gå in och prata med mig eftersom han tyckte att jag var så söt.
Sjukt att man uppskattas som mest när man känner sig som mest sliten. Trodde inte männen i London var som de i Nice men uppenbarligen.